Vi landade i Sälen. I vinter. I en stuga. Jag landade i backen, mest på mitt vänsterben visade blåmärkena efteråt.

Min medförfattare, som lyxigt nog även va min privata skidlärare, va inte bara en exemplarisk sådan utan även väldigt tålmodig med mig. De är jag tacksam för!

De va en fin mix av skitläskigt & skitkul i backen. Vid första after skin va jag så övertaggat adrenalinglad att jag fortfarande levde. De märktes nog!

De va en riktigt najs resa! Så ställer samma fråga, när åker vi igen?

Sälen bjöd oss på sol, bara en sån sak!

Efter all skidexpertis från M, min medförfattare och Sälenkompanjon, vågade jag mig upp på skidor utan honom i Norska fjällen över nyår. De va en amazing känsla att åka igen! I’m hooked!

M sa vid tillfälle att första after ski ölen är den bästa ölen…åhhh, förstod inte hur rätt han hade. Nu förstår jag precis! Åter igen, hooked!

Så tack M, för Sälen och fina introduktionen i denna nya värld som jag klivit in i och redan älskar.

Nyårskaramell från norska fjällstugan…

Kan vara sist på bollen här eller så låter jag med detta någon ytterligare trilla in i det tillstånd där man episkt bara låter underkäken falla ner och därmed gapa sig till insikten om att detta är bra på riktigt. Det där hjulet uppfinner man ju sällan själv, så i detta fall får jag tacka L, min medförfattare, vilket ju då är lämpligt.

Så tack för förmedlingen av bandet Madrugada och framförallt låten The Riverbed som jag kanske i nuläget spelat 50 ggr de senaste två veckorna. Om det räcker.

För er alla, njut tillsammans med mig:

Helt enkelt bara, fab!!!!

2 författare en resa. Klassiskt upplägg, eller? Mer oklart om detta bevingade uttryck verkligen uttalats tidigare. Lite oavsett var min medförfattare och jag i Sälen helgen som gick innan julen tog vid. Jag som rutinerad skidåkare och min medförfattare som mindre rutinerad eller nybörjare helt enkelt.

Till att börja med, hatten av för L, som jag hädanefter titulerar min medförfattare. Hon, vilket det ju är, var för en person som inte alls åkt tidigare superduktig. 10 tummar upp för den. Kanske inte så ihärdig dock. Det blev inte så många åk, men den som gjordes var med den äran. Kan också nämnas att sista åket när benen inte bar längre för L så tog hon skoter ner för backen. Lite svajigt där, men i övrigt bra.

Komma upp till vintern och fjällen (Ok, det är Sälen vi pratar om ändå, men va fasen) är alltid helt fantastiskt. Det ger ro i själen. Också lite bank i skallen efter hård after ski, efterföljande hemmadrickande och hård utgång till Högis Vinterträdgård där dom hade lagt clubbandet denna gång. Men totalt sett en mycket lyckad resa. Sträcker här ut handen till L och säger lite förstrött, när blir nästa?

När man vill möta en annan verklighet kan det spelas lågt i det förställda. Man tillåter sig att bli en produkt av fabricerade textrader och sociala interaktioner i nåt slags imaginärt vakuum.

När man väl landar i insikter. När alla ens mjuka värden imploderat. Då är känslan efteråt som när stilleståndsavtalet undertecknats. Men man har förlorat någon man bryr sig om på vägen dit, sig själv. När kriget väl är över har man inget att fira. Man är omgiven av massa spöken som man måste lära sig leva med.

Våren kommer snart.

Tills dess går vi och väntar på att någon ska rädda oss från oss själva. Som spöklinjer. Jag är inte rädd för att möta verkligheten. Det förställda skrämmer mig oändligt mycket mer.

/L.

Ovissheten i livet, brukar jag säga är det bästa med livet.

Nu skriver jag blogginlägg nummer två i en blogg som helt otippat, men varmt välkommet, plötsligt damp ner i mitt knä en kall onsdag i början av december. Men mitt första.

Jag har ganska otippat börjat jobba med mig själv, d.v.s utmana mig själv, genom att använda ”gör tvärt om-metoden”.

För mig innebär detta väldigt kortfattat att jag numer jobbar med mina så ovälkommet väletablerade flyktkänslor. Känslor som får mig att fly från vissa typer av känslor. Nu uppgraderas det gamla inarbetade jaget genom arbete med känslor, handlingar och tankar i en fin liten kompott. Allt för att nå nya höjder i livet, för att jag är så långt ifrån klar med livet. Metoden har redan fått mig på så många nya äventyr, både fysiskt men främst känslomässigt, och jag är så förväntansfull på vart de tar mig sen. Ovissheten, åter igen; så fantastiskt spännande!

Kanske är det just därför jag är här nu. Kanske är det just därför jag skriver mitt första blogginlägg i en otippad blogg. En blogg som delas tillsammans med en än så länge relativt okänd människa i en värld där allt är relativt. Kanske!

Nutidsanpassningen. Vi lever med uråldriga gener och etablerade instinkter som lämpar sig för överlevnad i potentiellt farliga jaktsituationer. I dag lever vi och jagar på ett helt annat sätt och vi jagar helt andra saker. I ett modernt samhälle i ett relativt välsvarvat västerland får man jobba hårt och väldigt medvetet med dessa instinkter. Har man tur kanske man fångar in lite nötter i mataffären en regnig torsdags eftermiddag, alternativt på krogen eller via nån dejting app.

Där är jag idag- impulsivt människodjur, mamma, nöjd singel och som mitt i livet mitt under pågående instinktsuppgradering jagar nötter i alla dess former…just nu främst de köttiga.

Rubriken som växer fram för att illustrera det faktum att inte bara en utan två debutanter härmed träder in i denna inte längre nya värld, bloggens, betyder också något annat. Rubriken kan kännas igen av det faktum att det är en roman av Karolina Ramqvist. I det fallet är rubrikens syfte att vara det samlade temat för en skildring av en tjej som utifrån sina förutsättningar navigerar sig omkring i 90-talets stockholm med krogar och relationer. Man kan från det göra kopplingar till det du nu läser, dvs det allra första blogginlägget i denna duellerande blogg av två av varandra helt oberoende eller möjligen i vissa former beroende personer. Det får bloggen återkomma till att ta reda på. 

Så, en av dessa personer är en frånskiljd pappa till två mer än väl passerat det första året som separerad. Som har ett nytt boende att sköta, som har nya relationer till sina döttrar som skall lära sig dejting igen, som skall förstå och lära sig vad det här livet skall ge och förväntas leverera framöver, som skall hantera sin 40-års kris med någon form av värdighet och medvetet söka sig in i andra utvecklande aktiviteter där nya insikter skall frammanas. Ja den killen är en av duellanterna. Hänger du här kommer du lära känna honom. It’s as always up to you!